Frågan är så otroligt svår. Det finns säkert inga bra svar, inga till hjälp iallafall.
Jag vet att vem som helst kan läsa min blogg, vissa som inte borde också.
Men det här är faktiskt min blogg. Så just nu kommer jag att bara skriva vad jag känner, för jag behöver det.
Det är upp till var och en om man vill läsa det.






Jag faller tillbaka, jag känner det. Det kommer som en mardröm. Som smyger sig in i mig, i min kropp, i mitt huvud, överallt. Mardrömen känns överallt, men mest i magen, i lungorna och i hjärtat, för det är där det gör ont.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Just för tillfället. 
Jag föddes otrygg, eller gjorde jag? det vet jag inte. Jag har iallafall jobbat mig upp. Men ibland behöver jag gråta ut. När det blir för mycket. Jag kan inte gömma mig för länge. Att gråta är en bearbeting. Jag vill vara för mig själv då. Fixa allt det jobbiga, och sen dagen efter kanske jag inte minns det längre, då vill jag inte riva upp det. Jag är en tillfälle-människa, det kanske är ärftligt?

Jag är så enormt beroende av trygghet. Fast det är ju alla människor, vi vill ju ha trygghet. Men jag saknar tryggheten i mig själv. Jag vill inte stå på egna ben, jag skaffar jämt flera att fästa mig hos. Lås in mig i ett rum helt ensam i hela världen, jag skulle nog inte klara det, om jag inte visste att någon väntade på mig där ute.

Ibland vet jag inte vad jag ska ta mig till, jag behöver allt jag har byggt upp, men vill jag verkligen leva såhär? eller hur annars ska jag leva? Om jag skulle göra slut med Danne någon gång vill jag leva i celibat. Jag vill inte träffa killar, men då vill jag heller aldrig festa.  Festa är ångest. Jag avskyr det. Varför gör man det? varför dricker folk alkohol, varför? det är så mycket jag undrar som jag aldrig kan hitta svar på. Varför röker människor? är det en trygghet? Jag rökte från 12 års ålder till 14, men la av från ingenstans. Varför ska man förstöra kroppen för? det är ju så fruktansvärt onödigt.



En sak som tär på mig är när jag försöker finna den otrygga tryggheten. Ni förstår säkert inte alls vad jag menar , och jag är inte säker på om jag vill skriva vad jag menar.  Jag har hakat upp mig på att en speciell person måste acceptera mig, och om inte så kommer jag att kämpa tills jag dör. Jag hatar när man sätter hinder för sig själv, något som måste genomföras innan jag ska leva vidare.

Viktigt till alla er som läst det, jag mår inte dåligt längre. Ingen behöver oroa sig för mig. Jag klarar av allt mitt galant, skola, jobb, relationer osv.  Jag är duktig, jag orkar, kämpar och vill.  Nu är jag helad, läkt. Behövde bara skriva av mig i stundens ångest men det har inget att göra med att jag är en ostabil person. Så få inte för er något. Jag kommer inte vilja prata om det.