I've found myself today.... I've found myself and ran away.





Alla har vi tunga och lyckliga dagar, eller helt enkelt mittemellan. Jag har väl mest mitt emellan, jag försöker att vara nöjd med att mina senaste 3 år har varit mycket bättre än resten av mitt liv. Jag försöker att inte sträva efter lyckan, jag vill vara nöjd med att må bra, eftersom min start i livet inte kanske var den bästa.
Något i livet har alltid hållt mig kvar, hur tungt jag än har haft det, jag kan inte svara på vad det är, men jag är ändå glad att det finns där. Det är hemskt att det finns människor som gått ner sig så hårt vissa tider att det inte ens har överlevnadsinstinkten kvar alls.
Någonstans har jag alltid hittat sätt att försöka stödja mig på bästa sätt, automatiskt har det helt enkelt blivit.
Som det där med att inte stå helt på egna ben, luta sig mot någon annan hela tiden.
Ibland undrar jag om det är dags för mig att försöka att stå på helt egna ben för engångskull, men jag vet inte om jag är redo riktigt ännu. Det där när man hittar någon man vill leva livet tillsammans med, då är man ju ändå inte ensam längre, då stödjer man ju sig faktiskt på någon. Då kanske det egentligen inte är helt fel att alltid stödja sig mot någon? men samtidigt måste man ju kunna klara sig själv och leva ensam någon gång om det skulle behövas.
Jag undrar vart jag ska någonstans i livet, för just nu så vet jag inte hur min egna framtid kommer att se ut, eller hur jag ihuvudtaget vill ha den.
Det jag vet är att det är riktigt jobbigt att vara född med för mycket känslor och empati, det är som om hela min mage är en stor röd känsla. Ibland känner jag bara att jag hatar känslor. Att dem ens existerar. Jag är en sån som gråter lätt, tar åt mig jättelätt, bryr mig om folk jag inte känner, älskar alla djur osv.




When im standing in the dark I still believe, someone is watching over me.


Lycka                                                Mittemellan                                              Sorg




Vart någonstans i livet ligger du??